Well, jag blev lite gul/orange. Förutom håret närmast hårbotten, den färgen blev grym. Men jag ska i alla fall hälla i en askblond toning idag, orkar inte gå runt i mössa i flera veckor heller.

Annars är jag ganska glad att "ladies week" anlände just idag, jag hade inte klarat av en dag till av irritation/gråtmildhet och aggressivitet. Av någon anledning så har jag bara varit irriterad på Johan och ibland har jag haft lust att slå till honom! Läste att det dock är vanligt att man blir så gentemot sin partner under PMS och mens. Haha, hade jag ingen aning om. Men ja ja, nu vet jag. Det är dock inget roligt alls, jag hatar att bråka och vara tyken när det inte finns någon som helst anledning, bara mina hormoner som lever loppan i min kropp. USH!

Tänker förresten på Borås och min mammas ord när vi stod på flygplatsen förra veckan, då jag berättade för henne att min mage blev lika konstig igen som den var i julas, när jag verkligen mådde skit och knappt kunde äta något. Och då sa hon något som jag väntat på att få höra i flera år, "det är nog inte bra för dig att åka hit till Borås".
Äntligen har hon förstått det! Och det är så jävla sant. Det är inte bra för mig! Jag har alltid sagt att jag inte tål den stan, människorna är idioter. Självklart finns det undantag och dem kallar jag för mina vänner och jag gråter en tår när jag tänker på att de bor där dit jag aldrig mer vill åka.

Det är en svårförklarad känsla, det här med Borås och varför jag inte vill dit. Det har hänt mycket skit där (ja, roliga och bra saker också, men mest skit) som hjärtat och hjärnan kommer ihåg allt för väl. Och hur jag än försöker skapa nya minnen genom att ta med mig Johan så går det inte. Jag kommer ändå alltid behöva åka ner över jul utan Johan och genomlida 3-4 dagar innan det är dags att ta mig tillbaks till mitt nya liv igen.

Det som är jobbigast det är att alla mina underbara vänner undrar varför jag aldrig hör av mig när jag kommer ner. Well, för det första så prioriterar jag min mor när jag kommer till Borås, för det andra så försöker jag pussla ihop tider för att träffa så många som möjligt och det förlorar charmen med allt. "Nu måste jag gå för nu ska jag träffa den och oj oj nu måste jag gå igen för nu ska jag träffa den".
Jag orkar inte! Jag blir helt slutkörd!

Och jag hatar att det här blev något slags försvarstal till de som ska förstå mig bäst.. Utan att jag behöver säga förlåt tusen gånger och ha dålig samvete. Varför? Jag har Facebook, jag har MSN, jag har till och med en adress och en mobiltelefon också!

Äh, jag vet inte. Det är inte lätt att vara i en stad där det är svårt att skaffa nya vänner. Speciellt svårt är det vid 28 års ålder..