Ja. Igår fick jag feber. Tror jag. Kände mig varm samtidigt som jag frös som ett ägg. Gick och lade mig vid typ 23 och läste två kapitel ur Aldrig Fucka Upp (vilken jag faktiskt tycker om, det är ju många som sagt att den inte alls är lika bra som Snabba Cash. Och det är den inte. Men den är heller inte alls dålig..) sen försökte jag somna. Gick ju sådär pga frossa. När Johan gick och lade sig senare så hade jag preciiiis känt att Nuuuu kan jag somna. Johan somnar ju på två sekunder och kan dessutom sova med öronproppar i så han hörde inte det helvete som snart skulle börja.
Grannarna har en son på ungefär 1 år och denna unge börjar naturligtvis skrika när jag äntligen började falla i koma. "Jaha", tänker kanske ni, "lite barnskrik är väl inte så farligt". Nej, det kanske det inte är. Men när ungjäveln låter som att det brinner i huset och enda utvägen är att hoppa mot en säker död så är det inte lika roligt.
Och än mindre roligt blir det när föräldrarna antagligen sätter ungjävlen på diskbänken, som by the way står placerad på andra sidan väggen vår säng. Det lät faktiskt som att ungjäveln satt på sängkanten och skrek, högt, högre, högst! Det går fan inte att beskriva ens.. Och så höll han på en KVART tills mamman eller pappan tog honom ut från köket. Puh.. Det lät fortfarande men inte alls lika högt.

Och imorse, ungefär klockan 9, börjar mamman eller pappan att diska. VÅLDSdiska ska jag tillägga. Det lät som att hon/han var väldigt frustrerad då slammer och dunk lät värre än det värsta barnets trumlek.
Dessutom skrek ungjävlen, igen. Inte med full kaliber som på natten men inte långt därifrån.

Jag ville banka på väggen och skrika HÅLL KÄFT. Men jag lät bli. Hade det varit någon som spelade för hög musik hade jag utan tvekat bankat eller gått och ringt på. Men nu är det så att det är en unge som skriker. Som inte kan prata och berätta vad felet är. Men ska man bara acceptera det då? Det är ju helt befängt.
Om en unge som skriker högre än en levande flådd gris och som stör min nattsömn, ska man inte få klaga då?

Annars kan ju jag helt plötsligt få Tourettes syndrom och börja skrika könsord varje gång jag ser familjen i trappuppgången. AND HOW WOULD THEY LIKE THAT, HUH??