Nu ska jag skriva några rader om Idol sen släpper jag det. OK?

För det första, Idol är skit. Ren skit. Så varför tittar jag på det? Jo för att man "måste ju hänga med". Eller nåt. Det finns förresten inget annat sevärt (enligt moi) på tv vid den tiden..
Jag förstår mig inte på svenska folket, det har jag aldrig gjort och kommer väl aldrig att göra heller. Och jag litar inte på ett folk som svimmar, gråter, skriker hysteriskt när de ser Johan Palm på scen. Det är för mig helt ofattbart.
Nu sjöng årets Idolgäng We Are the World som slutkläm på kvällen och när den unge herrn [Rabih Jaber] med den mest meningslösa rösten någonsin tar ton börjar småbrudarna att skrika. Varför? BUT WHYYYYYY??
Jag förståååår verkligen inte..
Erik ska vi inte ens prata om. Är han bra? Nej men, verkligen, är han det? Han ser ut som en lite nykristen gremlingliknande tumapa. Blöh!
Nej, det finns ingen favorit i årets Idolgäng, inte hos mig i alla fall. Fast, den där lille Nicklas är helt bedårande söt.

Så, nog om Idol.
Nu blir det gammal härlig 90talsnostalgi, Mermaids. Aahh..