Åh jag såg precis Broder Daniel Forever, dokumentären som nu har visats tre gånger på SVT. Fan vilken nostalgi som sköljde över mig när jag hörde låtar som "No time for us" och "When we were winning". Som Henrik Berggren sa i slutet av dokumentären, att det var ingen som vågade stå upp och säga att det tyckte att BD var bäst. Så var det väl för mig lite också. Nu var de aldrig mitt favoritband, men visst, jag äger två skivor och jag kunde lyssna på Saturday Night Engine-skivan för att nästa timma lyssna på Refused. I hardcorescenen på den tiden var det inte coolt att lyssna på något annat. Nu har jag sett många gamla kids som erkänner sina pinsamma synder. Och jag kan till och med öppet säga att jag tycker om Justin Timberlake som fan. Det är skönt att växa upp ändå.

En sak jag inte tycket om med dokumentären var när de filmade fansen under deras sista spelning i Göteborg. De grät, visst, det är sorgligt när ens favoritband lägger ner och när man tänker på att det egentligen var en hyllningsspelning till Anders Göthberg, gitarristen som tragiskt nog hoppade från en bro för att han av någon anledning inte ville leva längre. Men, kunde inte han som filmade alltihop sikta in sig på någon som kunde texten i alla fall? Det värsta jag vet är när människor på spelning försöker sjunga med i en låt de absolut inte kan. VARFÖR? VA?

Jag kommer fortfarande ihåg vad jag gjorde den dagen då jag läste att Anders Göthberg avlidit. Jag satt på jobbet och käkade en frukostmacka, drack blaskigt jävla kaffe och muttrade över vädret. Och fick syn på rubriken. Jag var inte alls på humör på jobbet den dagen.

Kom på en sak, jag äger fan en BD-tisha. Haha, den ligger i min gamla tvättpåse och skräpar. Den är stor och mörkblå, riktig gammal relik nu.. Tror jag köpte den -98. Ja jävlar..

Här är i alla fall mina favoritlåtar med BD:

 

 

Shoreline. Underbar. Textraden "Oh this town, kills you when you're young" blev en favorit då man associerade det med Borås..

 

Work. En självklar danslåt på Trägår'n i Borås då det begav sig..