Min allra bästa vän har äntligen gått och blivit riktigt kär. Vilken underbar känsla det är, att vara kär alltså. Ja, att hon är lycklig är självklart en underbar sak! Det är hon verkligen värd!

Jag är fortfarande lika kär som för snart 1½ år sedan. Det pirrar glatt i magen när jag ser Johan komma hem från jobbet varje dag. Det är lika jobbigt när han går på morgonen och när han kommer hem senare än kl: 16 på dagarna blir jag otålig och rastlös och kan inte sitta still förrän han sätter nyckeln i låset.

Ganska roligt att jag inte riktigt minns Johan första kvällen vi träffades. Kan ju iofs vara för att jag var fullast i världen den kvällen. Hade precis kommit upp till Stockholm på riktigt, jag och min resväska. Kastade in den hos min kompis jag fick bo hos och sen var det raka spåret till Carmen. Efter ett tag kikade mitt "ex" förbi tillsammans med ett par vänner. De skulle på spelning och frågade om jag skulle följa med. Jajjemen, det gjorde jag, och blev ännu fullare, så jag minns inte Johan alls nästan. Mer än att jag, han och "exet" gick vidare till Medusa efter spelningen och han bjöd på en öl..
Efter någon dag började vi skriva till varandra på Facebook och jag tittade på hans bilder och konstaterade att han verkade söt samt hade skön stil. Dessutom verkade han ha humor, vilket är ett plus i min bok.
När vi sedan bestämde att vi skulle ses på Carmen (med gemensamma vänner) började jag bli lite nervös. Mest för att han var en ny person, som jag knappt pratat med. Jag hade ingen tanke på kärlek eller dylikt.
Det var inte förrän jag såg honom där som jag tänkte för mig själv: honom ska jag ha!
Ungefär en månad senare skickade jag ett Fråga Chans-sms och han svarade ja.
Jag var lyckligast i världen och känslorna lever fortfarande i allra högsta grad.