Jag skickade precis ett mail till min far. Han sponsrade min telefonräkning tidigare i veckan men markerade i slutet av mailet att "nu får det vara bra på ett tag". Det känns väldigt lustigt att fråga honom om pengar. Vi har ingen vidare kontakt, enda gångerna han ringer är när jag fyller år eller på julafton. Knappt då, det dyker väl i alla fall upp ett elektroniskt vykort i inboxen. Och ska jag vara nöjd med det?! Förstår han inte att det gör ont? Jag har desperat försökt få honom att ändra sig, men hey, man kan inte ändra på män. Och jag vill inte det heller. Jag vill att han ska förstå själv att han inte kan bete sig på det sättet.

Han är omgift med en kvinna jag inte tål. Jag har sagt rakt ut till honom att jag aldrig mer vill träffa henne. Jag tror att han till slut förstod att jag menar allvar, när jag räknade upp alla elaka saker hon gjort. Och jag tror att han är rädd för henne. För han vill absolut inte att hon får veta att jag får pengar av honom då och då. Det är ju helt bisarrt! Men loppet är kört. Han kommer leva med henne tills han dör och det plågar mig. När kommer han inse att han sumpat sin tid med sina döttrar? På dödsbädden? Antagligen. Och då är det för sent. Jag kan inte förlåta honom för att han har tillåtit henne att behandla mig och min syster på det sätt hon gjort.

Om jag bara får välja EN sak av all skit hon gjort så är det det hon gjorde på vår Europaresa år 1999. Jag, farsan, hon och hennes yngsta son, bilade genom Europa för att slutligen bo en vecka lite utanför Nice. Hon var väl knepig hela tiden, fällde spydiga kommentarer och tyckte absolut inte om när jag och farsan skrattade och pratade. Droppen kom för mig en halv vecka efter vi anlände till Nice. Jag skrev dagbok under hela tiden och mina privata tankar läckte ut då hon en dag hade satt sig ner och läst den. Pappa drog mig åt sidan en eftermiddag och undrade ifall jag ville åka hem, "för ******* har läst din dagbok och vi har förstått att du inte mår bra". FÖR HELVETE! Häxan hade läst min privata dagbok, MINA tankar, mitt innersta.. GAH! Men okej, "ja" sa jag, "jag vill åka hem". Så dagen därpå åkte vi alla till Nice's flygplats, pappa köpte en standby-biljett till mig och sen händer det värsta. De åker därifrån och lämnar mig ensam en hel dag, på en totalt främmande flygplats. Anledningen: Häxan ville inte missa en dag på stranden. Behöver jag säga att jag hatar henne?

Men alltså, min pappa är min pappa. Och jag önskar verkligen att han insåg någon gång att, hey, jag är hans dotter och att han någon gång i månaden i alla fall kunde ringa och kolla ifall jag lever!
Men nej då.. Här sitter jag i Stockholm och han i Göteborg och jag har absolut ingen koll på hans liv och han har ingen koll på mitt. Är det inte ganska sjukt?