I dag gick jag upp när Johan åkte till jobbet, dvs ungefär 06:45. Det var riktigt skönt att inte somna om igen. Solen lös in genom persiennerna och jag satte på datorn och letade upp Lars Winnerbäck på Spotify. Och vilken nostalgirush som for genom kroppen! Linköping, staden som satte sig i hjärtat på både gott och ont. Mest ont.. Jag kan inte åka dit längre för det var där min panikångest tog sin början och så fort jag går över torg och på gator där så börjar jag må väldigt dåligt. Jag vet att jag någon gång måste ta itu med det. Det kanske får bli en övning i min kommande KBT-behandling. Vem vet.

Men åååh, hans texter. De är helt makalösa..
Jag skulle kunna citera en massa men jag orkar inte, och ni orkar inte.
Istället säger jag att jag är extremt duktig idag, har redan dammsugit och plockat undan lite i lägenheten inför det stora finbesöket! Klockan tio ska jag tvätta handdukar och lite lakan. Blööh, tråkigt. Men det blir nog bara två maskiner.Och om jag hinner drar jag ut till Västberga för att möta mamma där, så slipper hon hålla koll på alla skyltar och avfarter själv.