Jävla dag.
Det blev ingen promenad. Jag fick acceptera min ångest och låta den försvinna sakta men säkert på hemmaplan.
Genast när Johan klev innanför dörren och jag visste att han skulle säga "ska vi åka iväg direkt?" (för att promenera) fick jag tårar i ögonen och benen kändes bortdomnade. Tankarna i huvdet flög runt snabbare än kolibris och självförtroendet (det lilla som är kvar) försvann helt. Jag såg mig själv i spegeln och bröt ihop. Jag ville inte visa mig ute, jag ville knappt att Johan skulle se mig. Det är svårt, när det blir så. Jag vill bara försvinna ner genom golvet, eller bli en liten fläck som ingen ser. Men så sitter han där, mannen jag älskar och som älskar mig minst lika mycket tillbaka, och han håller om mig, säger att allt blir bra och att det inte gör någonting om jag misslyckas ibland. Han älskar mig. Och jag kan fortfarande inte komma på tillräckligt många ord för att beskriva hur mycket jag älskar honom.

Den här depressionen verkar sitta hårdare nu när jag läser om allt och får övningar. Jag läser saker som jag har känt men som jag trodde att jag verkligen var ensam om! Men jag är ju inte ensam!! Och det borde kännas bra, antar jag, men det känns faktiskt som motsatsen till bra.
Jag får helt enkelt acceptera att jag inte kommer att bli fit till beach -09, jag kan inte stressa fram motivationen till att ta promenader och till att träna. Stressar jag fram det så är chansen skyhög att jag trillar ner direkt igen.
Nej. Det finns ju baddräkter............ Blöh..