Igår var tydligen den dagen då svenskar är som mest deppiga. Grått väder, måndag och allmän ångest över att vintern kanske aldrig tar slut. Igår hade jag mest ont i magen och kunde inte vara på ett bra humör på grund av det. Idag känner jag att det är den värsta deppdagen på länge. Jag börjar gråta då och då helt plötsligt. Jag tittar ut och vet att jag mååååste gå ner till Nordea och betala in sura pengar och när jag gick ut nyss för att ta en cigarett på balkongen fick jag svindel, släckte ciggen och gick in igen. När i helvete fick jag svindel av att stå på balkongen?? Aldrig. Det är illa nu. Och att skriva här blir min terapi slash ett rop på hjälp. Jag är för svag och för stolt/feg för att be om hjälp. Idag frågade jag iofs Johan ifall han kunde ringa Karolinska åt mig för så fort jag försöker slå numret så får jag andnöd. Jag skulle behöva en personlig assistent. Någon som följer med mig överallt när jag ska göra saker så jag får någon att prata med ifall panikångesten skulle få för sig att kliva in och ställa till besvär. Men jag bor inte i Borås längre, där hälften av min umgängeskrets då var arbetslösa och kunde ta en fika närsomhelst jag ringde dem. Här har jag inga egna vänner förutom mitt gamla ex som självklart har ett eget liv innehållandes jobb, flickvän, ny lägenhet att ta hand om. Jag har Marsha som är urgullig men hon slutar inte jobba förrän 17 och då har jag redan gett upp dagen och grävt ner mig i soffan och vill bara kramas med Johan resten av kvällen. För att det är mest bekvämt så. Och för att jag älskar honom, förstås..

WHEN WILL THIS END?

Och jag är fortfarande sur på läkarfittan som vägrade mig en sjukskrivning. Hur kan de bara göra så? Skriva ut piller till någon som knappt fått ett ord ur munnen på 30 minuter! Om hon hade försökt lyssna på mig så kanske jag hade fått den sjukskrivningen.. Sen hade det varit upp till försäkringskassan. Aaah, jag blir tokig på myndigheter.