Jomen. Om tre dagar fyller jag 27. Känns som vanligt, förutom att jag kommer ett år närmare till 30. DET känns surt. Känner mig inte en dag över 17, fortfarande. Utan jobb och utan pengar och med det kommer ångesten som gör mig till en fånge i min egen kropp. Var hos läkaren i förrgår och fick inte många ord ur mig för att så fort jag försöker berätta för någon om mitt tillstånd så börjar jag gråta ohejdbart, så den ryska damen mitt emot mig satt och pratade i en halvtimma om träning, terapi och piller. Ständigt dessa piller! Jag vill inte trycka i mig preparat av något slag. Inte ens när jag åkt på influensan vill jag äta penicillin. Det känns fel. Jag tror att kroppen är starkare än så och kan ta hand om det själv så länge man häller i sig vätska i stora mängder och får vila. 
Sen är det ju så i detta underbara Sverige nu för tiden, att man blir inte godkänd en sjukskrivning om man inte är döende ungefär.. Jag blev inte sjukskriven, för den ryska läkaren trodde inte att Försäkringskassan skulle godkänna det och där satt jag med tårarna rinnandes och kunde inte med någon kraft säga emot och säga "jag kan försöka i alla fall".
Så hejdå sjukkassa. Och hejdå till någon form av bidrag från arbetsförnedringen. Då finns det bara socialen kvar och där vet jag att jag inte får bidrag eftersom min sambo har jobb och då tycker de att jag kan leva på honom. Jag vet allt för mycket om socialen.. Jag har gått dit i för många år och det skulle kännas som ett slag i magen att gå dit igen. Jag vill inte förnedra mig igen.

Så här sitter jag. 27 år snart och har 0,26:- på kontot. Räkningarna börjar snart anlända och snart ligger jag i sängen igen och får andnöd så fort jag är på väg att somna.
Heja Sverige!
___________________________________________________

Har nu i två dagar fastnat i Photoshop. Hur kul som helst men samtidigt sjukt frustrerande.
Detta är i alla fall några bilder som jag tycker att jag har lyckats med ganska bra..
(Och ni får trycka på bilden för att göra den större)