Jorå, barnskrik är sjukt inne i vårat hus. Det skriks till höger och det skriks en trappa ner. Det skriks på morgonen, vid lunch, på eftermiddagen, på kvällen och helst på natten då man desperat försöker få i alla fall en timma sömn. Jag förstår verkligen inte hur man orkar! Hör jag en unge skrika på bussen då hoppar jag hellre av och tar nästa. Det är något i ett barns skrik som låter som att jorden kommer gå under vilken sekund som helst! Så desperat och deprimerande. Och otrolig stressande.
Om våra grannar tycker att vi spelar hög musik, det är då fan ingenting i jämförelse med skrikens decibel..

Igår köpte jag och Johan likadana träningsskor. Fast mina var rosa/svart och hans svart/vita. Fast han ska ha sina när han jobbar och jag ska träna i dem. Nästa gång kanske det blir matchande träningsoveraller, vem vet! Vem vet..
De var grymt sköna i alla fall.

Just det, min älskade kamera har gått och dött. Fyra fina år fick vi tillsammans och nu är det över. Livet känns faktiskt en smula hopplöst. Vad ska jag göra nu med min tid? Herregud, får jag inte fota, vad ska jag göra då? Nu när jag äntligen fått upp mitt gamla stativ också. Så jävla typiskt. Köpa ny kamera är ju inte aktuellt heller. Jävla pengar.. JÄVLA PENGAR!!
Jag ska nog lägga mig ner och gråta en skvätt. Sen är det dags att åka till Öfvremalm och klippa mig..