Jag vaknade i morse vid åtta och var sjukt kissnödig. Men när jag stack fram armarna ur täcket så bestämde jag mig för att fortsätta vara kissnödig. Det var inte värt att förfrysa tårna för att gå upp, ut till hallen och vidare till ett iskallt badrum.
Jag somnade om, vaknade av att Johan gick upp vid 10.. Han meddelade sedan att det var en massa snö ute! Jag sken upp och blev lika glad som ett barn på julaftons morgon. Då kunde jag inte somna om, drog på mig min bästa hood och leggings och gick direkt till fönstret. Ja se, snö! Det är så fint och ljust och stilla.
Jag gillar snö. Jag gillar att titta på snön, när den yr, när den faller, när den dalar, när den bara ligger där.. Jag gillar att stå i snö. Och gå. Bäst är snön när det knakar om man går i den. Jag gillar att åka pulka i snö. Dock var det jättelängesedan jag gjorde det. Hoppas på en återkomst av pulkan i år! Jag gillar att skapa saker av snö. Snölyktor, snögubbar, snömonster. You name it!
Men när det går över till blötsnö och blask, då vill jag inte vara med längre.



Sen kom jag på varför jag egentligen vill bo mitt i stan. Jag saknar att kunna gå ut när man vaknat, köpa kaffe på Pressbyrån och nybakade frallor på ett café eller på ICA.. Allt är så lätt att få tag på. Man måste inte pracka på sig alla kläder man har bara för att gå i 10min ner till ICA, eller skrapa rutan på bilen och åka någon annanstans för att handla.
Nej suck.. Jag trivs ju jättebra här där jag bor! Inget fel alls på Abrahamsberg. Men jag saknar stadslivet. Det gör jag.