Vilken skitdag det här också blev.
Igår var det måndag. Mitt livs värsta PMS-dag. Det slog till och med lördagens anfall. Dessutom fick jag på kvällen igår reda på att en god vän till familjen har gått bort. Då började jag naturligtvis gråta igen. För fan.. Det är nu det börjar. Det är nu nära och kära kommer falla ner som käglor och bara dö. Jag vill inte bli gammal. Jag vill inte dö. När jag var liten hade jag ångestattacker på natten när lampan släcktes och jag kunde inte andas när jag tänkte på hur man en gång ska firas ner i jorden, liggandes i en trång kista. Jag får fortfarande lite andnöd när jag tänker på det. Ändå så är det ju sååå naturligt. Kan alla sluta säga så? Bara sluta.. Jag vill inte dö.


Måste jag dö, så vill jag dö före dig.