Jag vet att det inte bara är jag i världen som har konstiga, dumma, märkliga, fega fäder. Men varför är det oftast så, att det är papporna som går ur skilsmässan med en dumstrut på huvudet och sedan behåller den livet ut?
Min far är dubbel-dum som min mor brukar säga. Och alltså, jag tycker såklart om min far. Vi har mycket gemensamt och när jag var liten var det pappa jag tydde mig till mest. Jag ville till och med flytta med honom efter skilsmässan men det fick jag inte.

Jag är i Borås en extremt kort tid nu över jul. Och min prio 1 att träffa är Sandra, som jag inte umgåtts med eller pratat ordentligt med på evigheter! Jag vill se hennes och Tomas hus som de har köpt, jag vill fika, sitta och dricka en kaffe latte och snacka skit som in the good old days. Samtidigt vill jag träffa min far för att överlämna en julklapp och snacka lite skit där också. Men då passar inte min tid jag föreslog, han vill komma mycket tidigare och efter ett vädjande mail från min sida att snälla, kom senare så jag hinner umgås med vänner, får jag ytterligare ett NEJ.
"Jag är hos din syster klockan 16:00, vill du träffa mig senare så får vi se om jag är kvar".
HERREGUD! Ska det vara så? Han bor 6 mil bort, det är en 40 minuters bilresa för honom. Jag sitter på en buss i 5 timmar, enkel resa, för att få träffa familj och vänner i 2½ dag. Det är inte rättvist någonstans.

Trött och ledsen blir jag. Mest ledsen. Därför blir det nu dagens första cigarett på balkongen.